Herregud alltså! tiden bara försvinner, förstår inte det! Är mer än 2 och en halv månad sedan jag såg mina underbara föräldrar sist men känns som att det var förra veckan. Något som verkligen har underlättat denna resan för mig tror jag är internat tiden då jag blivit van att klara mig själv. De andra tjejerna här drabbas av hemlängtan ganska ofta men ajg klarar mig. Visst saknar jag mina underbara föräldrar och syskon och vänner och allt det dära men dem finns kvar när jag kommer hem och nu gör jag det jag älskar!!

Dot har ändrat sin inställning till livet och är en stjärna! Åh vad det är roligt att arbeta med henne. Min bästaste lilla 4 åring. Alla som sa att hon bara är totalt knäpp, där fick ni så ni teg. Det gäller att kunna se igenom det dära. Hade dressyrtäning i tisdags och hoppträning igår för megan med henne. Hennes första hoppträning och hon var eld och lågor, så kul hon tyckte att det var! Och megan var väldigt nöjd med det arbete jag gjort med henne under tiden hon har varit i queensland så de var mycket roligt :D

 

 

 

Jag har även varit iväg och provridit en häst för en familj där föräldrarna båda har ridit 3 stjärnigt själv, de behövde någon som ska tävla o rida den så han kommer nästa vecka :D Ser mycket fram emot detta. Possum är en försäljningspålle jag rider åt någon, hade hoppträning med henne igår och hon är riktig fin så det är skojjigt! Och alla andra hästar är fina fina :D Snart bär det även av till Melbourne för en 5 dagars trip o sen är de ju adelaide 4star!!!Cant wait!

Jag tror aldrig att jag kommer kunna beskriva med ord hur mycket jag vill det här.

 

 

Det är allt för mig, det är mer än allt. Det betyder så mycket och jag älskar det! Det gör mig lycklig. Jag vaknar upp varje morgon och tänker på vart jag vill komma och att jag är ett steg närmare varje dag. Under hela dagen tänker jag på det. Hur, var, vad , när. Allt handlar om samma mål. När jag går och lägger mig är det de sista jag tänker på. Jag drömmer om det. Ibland tänker jag på det så mycket att det gör ont. Mitt mål med fälttävlan. Att vara etablerad 4 stjärnig three day eventing rider

 

 

. För vissa låter jag kanske som en nörd, för andra som självupptagen, eller varför inte drömmare?

 

 

Men de senaste månaderna har jag insett att min dröm är absolut realistisk. Folk kommer med kommentarer som jag aldrig trott att JAG skulle få höra. Folk ser upp till mig? Folk tror på mig. Och det handlar inte om vilka personer som helst, många av kommentarerna kommer från välkända personer inom sporten. Och jag säger det inte för att skryta, inte alls. Men för en gång skull så vågar jag tro på mig själv. Jag kan göra det här. Det finns ingen som vill det här mer än mig. Det vet jag.

 

 

Jag är inte den som ser mig bäst på någonting, jag är inte den som syns mest eller talar om för allt folk om framgångar. Jag håller hellre mina framgångar för mig själv, för de finns alltid dem som vill förstöra för dig. Men de är svårt att vilja någonting så mycket och hålla det helt för sig själv. Jag ÄLSKAR det här. Det är mitt liv. Och kan ni inte förstå det eller folk som än en gång vill klaga på att hästarna o tävlandet tar upp för mycket tid hos mig så säger jag bara - HEJDÅ. Jag behöver inte er. Om ni inte kan se att detta är vad jag vill och fortsätter klaga, då behöver jag inte er. Jag är en person som tar avstånd när folk kräver för mycket av mig på de fronter att umgås och hitta på saker. Jag lovar, det är inte svårt för mig att bryta kontakten ifall ni klagar på det jag gör.

 

 

Och för er som tror på mig, TACK! De senaste månaderna har varit fantastiska. Tack mamma&pappa, mina systrar, mina tränare, Sven-Inge och Annika Eriksson och en del vänner, utan er hade jag inte varit här nere idag eller haft dem möjligheter jag har. Och alla otroliga personer som har velat att jag ska rida och tävla deras hästar. Framförallt de senaste månaderna har varit de stora för mig. Sen jag kom till Australien har jag varit en så lycklig människa. Jag har nog inte kännt mig så hemma och så lycklig sen innan gymnasiet. Ni som känner mig vet hur mycket jag avskydde att gå i skolan de senaste året. Jag har kännt mig så fast, så okoncentrerad, låst. Ja jag vet inte. Tack och lov att jag hade min Jeffi som äventyrade mitt liv.

 

Jag är en person som måste få göra det på mitt sätt, min väg. Och nu kan jag det. Jag älskar utmaningarna, jag vill ha spänning i livet och letar alltid efter större o större adrenalin kickar. Det har fått mig att göra många dumma beslut men även dem bästa. Så tack till väldigt speciella personer här i Australien som tror på mig och som har gett mig en otrolig chans som jag hade svårt att tro skulle komma till mig. Som redan anser mig som landslagsmaterial. Om ni bara hade minsta lilla aning om hur mycket jag vill detta. Ni kommer aldrig veta. En dag. I won't let you down. Jag älskar mitt liv, ingen hade kunnat vara lyckligare.